Förr i tiden gick luffare från gård till gård. Som tack för att luffaren lagade prylar fick han ett mål mat och kanske sovplats för natten. Han inte bara lagade saker utan gjorde även hantverk i ståltråd, praktiska saker som vispar och brödnaggar. Det kom att kallas för luffarslöjd. Mer att läsa om luffarslöjd finns här.

 

Numera har luffarslöjd blivit ett kreativt hantverk som utövas av vemsomhelst. Till exempel resulterar en snabb sökning på google i många bloggar om ämnet.

 

 

För min egen del upptäckte jag luffarslöjden genom en bok som heter Spännande metalltrådsflätning och är skriven av Alice Riisager. (Hon måste ha gift sig sedan boken gjordes för på hemsidan heter hon R(iisager) Rasmussen.) Där kallas det metalltrådsarbeten, och det är just vad det är. Det är en "finare" variant av luffarslöjd, där man använder tunnare trådar och mjukare metall, inte de slags grova ståltrådsmaterial som vanlig luffarslöjd gjordes i, där man måste böja till metallen med tänger. Man flätar tråden, som jag inbillar mig att man skulle göra om man flätade vasskorgar. För mig påminner det också om stickning, eftersom det är samma slags monotona arbete – upprepande men för den skull inte tråkigt, tvärtom. Och medan man flätar kan man alltid prata (om man har någon att prata med) eller tänka på allt möjligt. Någonting som går väldigt bra när man låter händerna vara upptagna. Lite grand som att promenera, fast stillasittande.

 

I boken finns även arbeten som jag skulle klassa mer som vanlig luffarslöjd, men där finns som sagt även sådant som man gör med mjukare material. Det är just det mjukare materialet jag fastnat för. I flera år nu har jag metalltrådsflätat. Tänker jag efter så är det nog i tre år, lite av och till.

 

Först arbetade jag i vanlig tunn järntråd av det slag jag länkar till, som naturligt är i grått och därmed inte så tilltalande i färgen. Här är bilder på de allra första två arbeten jag gjorde. Verkligen riktigt amatörmässiga, eftersom det var allra första gången jag försökte. Men kul var det! Det allra första jag gjorde var en behållare för en liten flaska. Det andra jag gjorde var en bonbonjär med lock.

 

 

I början var jag också osäker på vad jag skulle göra med trådarna som bildade stomme. Ni kan se på bilderna ovan att avsluten är ojämna och klumpigt gjorda. Materialet de är gjorda i kallas för elefanttråd. Man utgår från ett visst antal elefanttrådar, och flätar sedan runt elefanttrådarna med koppar- eller järntråd. Flättråden är mjuk och går att böja hursomhelst enbart med fingrarnas hjälp. Elefanttråden däremot är för tjock. Visserligen går det att böja till den med händerna, men ska man göra det vackert också måste man använda tänger. Något som jag inte finner helt lätt. Flätandet däremot är lättare, även om det är en utmaning att få det helt jämnt.

 

 

Som sagt kändes det lite tråkigt att bara jobba i grått. Sedan insåg jag att det gick att arbeta i färg! På Panduro hittade jag metalliclackerad koppartråd i en mängd olika färger som jag kombinerade på olika vis. Med ens blev det mycket roligare att metalltrådsfläta! Och resultatet blev vackrare, i alla fall i mina ögon. Dessutom vågade jag experimentera, utgick inte längre från boken utan gjorde mina egna arbeten. Det gjorde det hela ännu roligare! Här nedan ser ni fyra fat i olika färgkombinationer.

 

 

Eftersom det på Panduro bara finns 40 cm långa elefanttrådar blir arbetena mer begränsade i längd och bredd än vad de är i Riisagens bok. Det har varit rätt frustrerande av och till. Om någon vet var det finns att köpa längre elefanttråd så tipsa gärna! Den hårda begränsningen gjorde att jag experimenterade med mittplattor i trä med hål för elefanttråden, bara för att faten skulle bli lite större och få en diameter på mer än 40- cm. Det kan ni se i tre av de fyra faten ovan.

Här nedanför kan ni se vaser/bägare som jag bara gjorde på känn utan mall att följa. Jag har experimenterat med att göra frukter och annat också, men det kan ni få se mer om i ett annat inlägg.

 

 

Advertisements